Mikroskopisk kolit

Vid mikroskopisk kolit verkar tarmen normal när man genomför en endoskopi, men inflammationen identifieras i vävnadsproverna som tas under endoskopin. Mikroskopisk kolit kan uppdelas i kollagen kolit och lymfocytär kolit. Sjukdomsalstraren är okänd men det anses att ärftliga faktorer påverkar insjuknandet. Tidigare infektioner, antiinflammatoriska läkemedel, vissa antidepressiva läkemedel och syrablockerande läkemedel kan vara utlösande faktorer för sjukdomen. Dessutom kan övriga autoimmuna sjukdomar, till exempel diabetes typ 1, sköldkörtelsjukdomar och celiaki öka risken för att insjukna i mikroskopisk kolit.

Symptomen för mikroskopisk kolit är långvarig vattenblandad diarré och magont. Kronisk diarré avser situationer där tarmen producerar lös avföring flera gånger om dagen och i över tre veckors tid. Vid mikroskopisk kolit förekommer det så gott som inget blod i avföringen. Det kan dock förekomma blod på grund av hemorrojder eller om diarrén har medfört irritation vid analöppningen. En särskilt allvarlig diarré kan även leda till viktminskning. Vissa kan känna avföringstvång eller oförmåga att hålla sig. Det kan även förekomma symptom nattetid. Det är ofta det som särskiljer mikroskopisk kolit från IBS (irritabel tarm). Normalt är symptomen kroniska men ibland kan symptomen även starta akut. Alternerande akuta och lugnare perioder är typiska för sjukdomen. I vissa fall kan sjukdomen även lugna sig av sig själv. Då behövs inga läkemedel.

För diagnos krävs koloskopi och flera vävnadsprover där den mikroskopiska kolitinflammationen syns vid granskning i mikroskop. När sjukdomsdiagnosen görs är det bra att gå igenom de läkemedel som patienten använder samt att bedöma om det eventuellt går att byta eventuella antiinflammatoriska eller syradämpande läkemedel mot andra preparat eftersom de kan utösa mikroskopisk kolit. Ofta lugnar sig symptomen om man slutar ta dessa läkemedel. Den huvudsakliga läkemedelsbehandlingen består av diarréhämmande läkemedel som hjälper många patienter vid tillfälligt bruk. Vissa får hjälp av fiberpreparat. I vissa fall kan man även använda olika läkemedel och kortisonkurer. Mycket sällan genomförs en J-påseoperation.