Korttarmssyndrom

Korttarmssyndrom innebär att tunntarmens areal har minskat på grund av borttagen tarm eller för att tarmen har upphört att fungera. Tunntarmens viktigaste funktion är att delta i uppspjälkningen och absorptionen av näringsämnen. Denna funktion är desto effektivare, ju större areal tunntarmen har. Eftersom korttarmssyndrom innebär att arealen är mindre kan tarmarna inte absorbera tillräckligt med vätska, näringsämnen eller energi.

Korttarmssyndrom kan ha bland annat medfödda missbildningar, IBD, skador eller komplikationer efter operationer i bakgrunden. Även en störning i tarmens rörelse kan leda till funktionellt korttarmssyndrom hos personer i vilken ålder som helst. Oftast utgörs symptomen av diarré, viktminskning, trötthet, uttorkning samt olika absorptionsstörningar och näringsbrist på grund av dem. Hos barn innefattar symptomen även långsammare tillväxt och utveckling. Syndromet konstateras ofta baserat på sjukdoms- och operationshistoriken samt symptomen. Syndromets allvarlighetsgrad är beroende av åldern hos den person som får diagnosen, den resterande mängden tunntarm samt huruvida patienten har någon resterande tjocktarm. Även den resterande tarmens hälsa är av betydelse.

Ett multidisciplinärt team ansvarar för behandlingen av korttarmssyndrom. Syftet med behandlingen är att möjliggöra en så normal handlingsförmåga som möjligt för patienten, allt efter patientens ålder. Den huvudsakliga behandlingen är intravenös näring som ges med en central venkateter. Dessutom kan man använda en oral energirik kost eller kompletterande näringspreparat. Ofta är det viktigast att patienten äter mycket, dvs. mycket ofta under dagen.